Den demokratiske terroristen

Jag har länge dragit mig för Jan Guillous böcker. Om man har svårt för att läsa namnet rätt, hur är det då att läsa hans böcker?

Grejen när nog den att jag tänker mig en sån där tuff gubbe som inte vänder sig om och tittar på explosionen precis som att han är med om att spränga ryska smugglare, tyska terrorister och annat löst folk dagligen.

Jo jag erkänner jag har sett serien Hamilton på tv. Den jättesmartavapenexpertagenten Hamilton är i Ryssland och smyger omkring i en byggnad långt bakom fiendens linje. Fullt medveten om att ett enda litet pip skulle avslöja honom och bidra till hans omedelbara död plockar han fram sin produktplacerade ericsson och börjar trycka på knapparna, PIP PIP PIP PIP. Där satte jag stämpeln idiot på Carl Hamilton. Som tur var kunde ryssar uppenbarligen inte upptäcka produkplacerade produkter.

Efter att ha läst/lyssnat på två böcker som handlar om Carl Hamilton så är synen på honom inte helt förändrad. Han är en överspänd stridspitt som jag inte skulle vilja ha med att göra privat. Han är visserligen väldigt bra på sitt jobb med att spionera, skjuta, skära kniv och allt annat viktigt men det är inte det som är grejen.

Tack vare Carl målar Jan (eller Janne som man inte får kalla honom) upp väldigt intressanta scenarion där allt från politiker, terrorister militärer och prostituerade är inblandade. I den demokratiske terroristen följer vi Hamilton när han infiltrerar tyska terrorister, impar på tyska poliser och testar olika alkoholhaltiga drycker. Uppdraget är att med sitt verkliga jag som täckmantel sätta dit eller eventuellt döda lite farliga människor som är med i kriminella föreningar som vill ha lite fred i Palestina eller så.

Min beskrivning av boken kanske inte låter så spännande men jag rekommenderar den verkligen. Det är inte handlingen i sig som är i fokus utan det är intressant att sätta sig in i hur en moderna demokrati kanske fungerar i smyg. Har man bra minne kan man dessutom imponera på grabbiga förfester igenom att namedroppa olika vapen.

Det jag gillar mest med boken och dom andra böckerna jag läst av Jan Guillo är sättet han skriver på. På ett gravallvarligt och självklart sätt beskriver han hur disciplinerade tyskar beter sig och hur klantiga terrorister gör bort sig. Utan minsta antydan till att försöka vara rolig får Jan mig flera gånger att skratta medans jag cyklar till jobbet.

Gubben har humor, men bara i smyg.