torsdag 25 februari 2010

Ångest ångest ångest

Ligger och lyssnar på en bäbis som som typ snarkar och jag har svårt att sova. När jag har svårt att sova brukar jag fundera på hur livet skulle vara om man levde om det med den kunskap och mognad man har idag.

Det är ungefär det dummaste man kan tänka på när man inte kan sova för man bara grämer sig varför man gjorde så jävla dumma saker som man gjorde. Alla gånger man blev sårad av någon idiot med dåligt självförtroende. Nu i efterhand vet man att folk bara var taskiga för att dom själva var rädda att dom skulle få tykiga kommentarer, med den kunskapen och överlägsenheten som det ger skulle man kunna komma med hur klockrena svar på tal som helst. Kanske hade man vågat stå upp för dom som var längst ner på näringskedjan, kanske hade man blivit en hjälte och kanske skulle man våga umgås med folk som man trivdes med.

Jag är ganska nöjd med mitt liv men om jag fick leva om i alla fall livet efter 13 skulle jag välja andra vänner. Att välja vänner visste jag inte att man kunde, klart man hänger med klassen från högstadiet, klart man får ta skiten dom kastar bakom ryggen vi har ju vuxit upp tillsammans.

Varför gjorde jag inte bara det jag ville göra och hängde med dom med samma intressen. Jag började rapa och "breaka" i smyg i källaren när jag var typ 11, det var ju tufft och jag tyckte det var kul. I högstadiet var jag kung på dansgolvet fast rapa vågade jag aldrig göra så någon hörde. Jag insåg ganska fort att jag inte skulle få så många vänner när alla andra lyssnar på Eddie Medusa och Ultima Thule och attityden för hiphop är jävla negerdunk. Istället gick jag spelade tuff för att passa in, jag skäms som fan men jag har sagt mycket rasistiska saker för att passa in. När jag inte spelade tuff fjäskade jag igenom att fixa fester för mina vänner. Jag var grym festfixare också, kanske hade jag kunnat jobba med det idag om jag inte blivit avskräckt på grund några idioter alltid skulle gå in för att slå sönder stället.

Några intressen hade jag. Att dansa till musik som en rakad holländare var konstigt nog mer acceptabelt än så jag blev ravare istället det var min grej. Jag åkte bräda men det sket sig när jag slog ut några tänder och skaffade brud i samma veva. Jag spelade TV-spel speciellt rollspel men det är inget som var socielt acceptabelt att prata om i gymnasiet så det fick man snacka om i smyg.

Va fan jag hade ett liv, en massa intressen. Varför kvävde jag mig själv och satt och drack folköl med ett gäng hårdrockare? Jag kunde spelat rollspel med esteter eller rapat med invandrarkillarna. Hade jag bara frågat om jag kunde hänga på och köra lite drakar och demoner skulle det säkert vara OK. Hur svårt hade det egentligen varit att 1996 gå fram till en av Värnamos 2 rapare och slängt några verser och sen kört nått tillsammans.

Nej en estet var ju bög, så dom vågade man inte hänga med. Inte för bögen i sig utan för att man skulle få stämpeln som han som hänger med bögen. Invandrarkillarna var jag rädd för eftersom dom rökte gräs. Jag kände mig visst tryggare med packade svennar som skallade väggen och slogs med alla dom kunde komma på en anledning att slå. Det ironiska är att vart enda gång jag fått stryk i mitt liv har det varit av fulla svennar. Småbråken där jag fått någon smäll i solarplexus har jag förlåtit och fortsatt att dricka bärs med våldsmannen.

Varför drack jag bärs? Jag var helt emot till att börja med, men så klart man måste ju passa i in i gänget.

Tänk om jag börjat rappa med egna texter när jag var 15 istället för för 25 då kanske jag varit bra nu med ett flow som Affasi, nykter som Promo och dansat som Shan Banan. Då kanske jag hade sovit nu istället för att ha ångest för att jag förnedrade mig själv som tonåring.

Om någon jag känner läser det här och känner sig träffad så vill jag säga att jag är medveten om att ni var i samma pressade situation som jag att passa in någonstans och det förklarar ert sviniga beteende.

Om någon mot förmodan som är i den perioden eller snart kommer in den delen av livet när allt går ut på att passa in läser det här. Så vill jag säga gör det du vill göra, skaffa vänner med samma intresse som du. Hur svårt kan det vara att hitta likasinnade idag när alla har facebook. Du behöver inte slänga dom gamla vännerna bara bredda din bekantskapskrets. Om någon har invändningar när det gäller dina intressen be vänligt men bestämt personen i fråga att stoppa upp något med dålig passform i röven.

Det värsta som kan hända en människa måste ändå vara att lyckas att passa in hela sin uppväxt. Tänk vad rädda dom människorna måste vara för att sticka ut som vuxna. Jag tror det är dom som köper den senaste barnvagnen, skrattar åt tokiga namn och aldrig kommer våga prova på något som inte prinsessan Viktoria har provat.

Nu ska jag försöka sova och i morgon ska jag göra något som jag känner för att göra.

3 kommentarer:

Alexander sa...

Word up, brother!
Jag tror min uppväxt bestod mest av att sticka ut och i och med det passa in. Jag tror jag har hittat mig själv idag, men blir osäker ibland. Hittar man någonsin "sig själv"?

Det är ganska intressant om man kollar hur olika vi har växt upp och ändå bott under samma tak. Jag tror jag har lärt mig mycket av dig, både av dina misstag och dina lyckade val.

Livan sa...

Såna perioder har nog alla i livet. Tänk i stället att hade du inte gjort alla de där tokiga sakerna så hade du aldrig lärt dig det där, och du hade definitivt inte stått där du står idag.

Anonym sa...

nej nej nej Detta e ingenting att ha ångest før alls.

Din improviserade stroboskop lampa + prodigy har haft stor påverkan på mig. Tror fortfarande att jag e danskungen pga av det. Har också bibehållt mitt intresse før elektronisk musik.

Sjælv kan jag komma ihåg hur vi mixade olika låtar på kasset och ibland undrat varfør ingen slængde fram en sampler.

Det kænns som du anvænder en tidsperiod på 6-8 år som utgångspunkt før detta. Gløm inte bort de andra 22 åren och de som komma skal.

Peace out
Exil-kærdabon Jonas